Nu borde man ju känna sig boostad…

Få ”saker” har lärt mig så mycket om mig själv som hundarna. (Sen vet jag inte om jag egentligen vill lära mig så mycket om mig själv, det är liksom enklare att bara ösa på.)  Nu i morse dök mina september-minnen upp i Facebook-flödet: En bild på Mizar från en härlig båttur, kanske årets sista. Därefter bara bilder från tillfällen som jag kan tycka borde boosta mig själv: från Mizars två tävlingar (varav en med dubbla klasser) i Rallylydnad, samtliga med uppflyttningspoäng, vilket resulterade i titeln RLDN. En bild på Spejjas diplom för utställningschampionatet som kom och så en bild på Spejjas fina vallanlagsprov. Jag kan tycka att  jag borde känna mig riktigt bostad efter alla fina resultat under september. Det var ju egentligen en av anledningarna till att jag bestämde mig för att prova Mizar i rallyn, att vi skulle få känna oss duktiga och inte bara stå och envisas ”mot varandra” i lydnaden. (Vi har roligt när vi tränar lydnad, och Mizar tycker det är bra mycket roligare är rallyn, men ibland, eller ofta, kan han vara lika envis som jag när han vill utföra momenten på sitt sätt – Mr ”kan bäst själv – det är roligare/bättre/enklare om jag gör så här”.)

Men nej, känner mig inte ett dugg boostad, milslångt ifrån hur det känts när det gått bra i lydnaden. Och jag begriper inte varför.

Rallylydnadsdebut

Ja, så har jag debuterat som rallylydnadshund. Tyckte jag klarade det galant. Men matte verkar ha vissa synpunkter. Bara för att jag var lite ofokuserad. Men hallå, den där hunden som var före oss störde mig i min uppladdning. Fast det är klart, alla har ju rätt att få göra sin röst hörd och skälla lite, men jag skäller bara när det inte händer något. Som när vi väntade på prisutdelningen. Men det skulle aldrig falla mig in att skälla när jag jobbar. Ja, och sedan så hade jag ju ingen vidare lust att lägga mig ned i det blöta gräset. Försökte undvika det i det längsta men matte var envis så tillslut gav jag upp och la mig, i alla fall nästan. Som tur var hade matte hunnit tröttna på att tjata på mig och såg mellan fingrarna på att jag inte riktigt låg ned. Det gjorde däremot inte domaren som raskt drog av 10 poäng. Efteråt var matte glad att hon inte berättat för någon av våra medtävlande att jag egentligen är en ganska duktig lydnadshund… Vi fick i alla fall ihop 82 poäng och det tycker jag matte kan vara stolt över med tanke på att hon faktiskt inte bemödat sig om att träna mig särskilt mycket i den här sporten. Ja, sen var det ju det där som hände på promenaden precis före tävlingen. Vi gick ner till en liten sjö med änder. Jag passade på att gnugga in lite fågelbajs i skägget. Så väl hemma igen så fick jag ett bad, ingen vidare belöning för väl utfört arbete inte.

Vallanlagsprov

När man säger vallning så tänker väl de flesta på border collie. Men det finns ju en hel del andra raser med vallningsbakgrund, de flesta sk kroppsvallare. Eftersom jag tycker det är viktigt att behålla vallegenskaperna även hos dessa så är det roligt om så många som möjligt provar att valla med sina hundar. För den som är nyfiken att prova kan jag rekommendera Svenska kroppsvallarklubben som bland annat ordnar prova-på-kurser. Sedan 2013 finns möjlighet för bland annat pumi att göra ett officiellt vallanlagsprov. Mizar fick göra provet redan 2013 och igår var det dags för Spejja. Eftersom det är tänkt att Spejja ska gå i avel så var det viktigt för mig att hon skulle klara provet. Det finns inga krav på godkänt anlagsprov men det vore väldigt roligt om vi kan inspirera de blivande valpköparna till att prova att valla. Och jag hoppas att man i framtiden verkligen kommer att se vallningsegenskaperna som en viktig merit i avelsarbetet.

Och visst klarade hon provet galant, min fina duktiga Spejja. Några foton från själva anlagsprovet blev det dock inte eftersom jag inte ville gå så nära och riskera att störa.

Spejjas protokoll:

Alice vallar:

Och Lisa som har blivit så fantastiskt duktig i fårhagen:

 

Champion – mattes förbannelse är bruten.

Nu har det gått en dryg vecka och jag har nästan förlikat mig med tanken att Spejja blev champion före mig. Visserligen bara utställningschampion, men ändå. Och inte fick hon med sig något gott att äta hem till mig heller, nej bara fler rosetter och en fånig pokal. På lydnadstävlingar brukar man i alla fall vinna en massa mat.

Matte tyckte hon hade räknat ut det så bra när hon anmälde till en utställning med samma domare som tidigare gett henne ett reservcert. Den gången blev hon snuvad på certet av lilla Molly. Mattes humör sjönk djupt när hon såg att Molly var anmäld även till denna utställning. Men kanske att Spejjas lekfulla sätt charmade domaren för denna gång blev det ombytta roller med certet till Spejja och reservcertet till Molly. (Spejja hade lite svårt att stå still och passade på att träna lite fjärrdirigering på egen tass, och domaren hade svårt att hålla sig för skratt.)

Matte kan inte riktigt bestämma sig för vad som glädjer henne mest: championatet, den fina kritiken för Spejjas bröstkorg, eller att mattes förbannelse är bruten. Ett par domare har gett henne ”Very Good” för att de tyckt att hennes bröstkorg inte var tillräckligt djup. Men nu fick hon kritiken ”excellent ribcage”.

Och det där med förbannelsen då. Jo fram till denna utställning var Spejja ställd 7 gånger. Tre gånger har vår uppfödare visat henne: 2 gånger med cert och 1 gång med reservcert. Matte däremot hade visat henne 4 gånger: alla med resultatet very good. (Det hade gått så långt att matte hade tänkt fråga domaren vad hon gör för fel när hon visar henne.) Så matte var riktigt nöjd med att också hon kunde visa Spejja till ett cert.

 

Djurens helg Solvalla – min första rosett

Nu är det ju inte jag som samlar rosetter utan Spejja. Men det är ju inte utan att man blir lite stolt för sin första rosett. Lite överraskande dock att den skulle komma just nu och i en för mig helt ny gren, kapplöpning. Rosetten var väl kanske inte så där snygg som Spejjas rosetter brukar vara, men jag fick faktiskt jobba riktigt hårt för den. I dryga 7 sekunder. Blev i och för sig slagen av en vinthund som sprang i överljudshastighet på dryga 5 sekunder, men jag sprang i alla fall fortare än många andra. I ärlighetens namn ska man väl erkänna att alla som sprang fick en rosett, men ändå. Funderade faktiskt på att ta hem ytterligare en rosett men matte tyckte det var olämpligt. Man kunde prova på vardagslydnad och alla som klarade banan fick en rosett. Men matte tyckte det var pinsamt. Vet inte riktigt om det pinsamma bestod i om jag skulle misslyckas med banan eller det faktum att aktiviteten hölls av en tidigare kurskamrat som därmed sannolikt vet att jag tävlar lydnad, eller kanske en kombination av de två.

Men jag testade lite andra aktiviteter, nosework och rallylydnad. Nosework för att matte tänker att det skulle kunna vara en bra aktivitet för mig när vi är ute med båten så jag inte blir så understimulerad på semestern. Tydligen finns det flera grenar: behållarsök, inomhus, utomhus och fordon. De tre första borde väl fungera bra på sjön men fordonsdelen gör mig lite orolig. Visst, båten är ett fordon, men jag har ingen lust att simma runt båten.

Och så rallylydnad. Matte har inte varit helt nöjd med mina insatser på lydnads-träningen den sista tiden. Hon tycker att vi mest står och är osams, att jag är slarvig. Själv tycker jag matte har en lite tråkig attityd. Så matte tänkte att vi ska prova på lite rallylydnad. Att det skulle boosta vårat självförtroende lite och kanske förbättra vårt samarbete. Så hon har anmält oss till en kurs nu i höst så får vi hoppas att vi får plats, kan ju vara lite kul att få rå om matte på egen hand ett par timmar utan att Spejja är med. Så vi provade på lite idag. Gick ganska bra om jag får säga det själv. Matte hade ju inte helt koll på vad hon skulle göra, men jag skötte mig riktigt bra. Matte kanske är högfärdig, men hennes idé är att vi ska fixa i alla fall ett par klasser ganska lätt.

Träffade på lite pumi-kompisar också, både Deia och Ztella var där och tävlade. Godis hade de också men ingen av dem verkade särskilt intresserade av att bjuda mig. Däremot lyckades jag charma några barn med sockervadd. Tyvärr tyckte matte att de skulle lämna ifrån sig sockervadden till sina föräldrar innan de hälsade på mig. (Matte kan verkligen vara en glädjedödare.) Men barnen hade ganska mycket sockervadd i ansiktet så jag fick i alla fall hjälpa till att tvätta dem.

Porträtt

Jag gillar att bli fotograferad. Inte minst för att lönen brukar vara riktigt bra i förhållande till arbetsinsatsen. Och, om jag får säga det själv, så brukar jag bli riktigt bra på bild. Men så har jag ju fått träna rätt mycket också, när matte tar fram kameran så tar hon lätt 100 bilder. Sen sitter hon och suckar när hon ska försöka välja vilka bilder som är bäst, vilka som ska slängas respektive behållas medan husse bara skakar på huvudet. Nu har i alla fall även Bamses Bollar upptäckt att jag blir bra på bild, så de har låtit en riktig konstnär, Yvonne Ohlsson Söderholm, måla av ett av mattes foton. (Fast jag förstår inte riktigt hur de tänkte när de valde ett foto där Spejja och Alice också är med.) Nåja, tavlan blev jättefin och nu hänger den inramad på hedersplats i husets bästa rum, vårt träningsrum. Och så kan alla som vill köpa grejer med oss på, för vem vill inte ha hela huset fullt med prylar med pumi-motiv i största allmänhet och mej i synnerhet? Tror att jag ska ge bort en hel del julklappar i år.

 

Alice lär sig flagga

Det har ju varit rätt mycket högtider på sista tiden: nationaldagen, E har tagit studenten och en massa födelsedagar. När vi uppför oss (eller rättare sagt, när matte tror att jag kan uppföra mig) så brukar vi få följa med. Som på morfars födelsedag med sedvanlig våffelbuffé i deras trädgård. Fast när det är buffé brukar matte hålla mig kopplad. Nu innebär ju det inte nödvändigtvis att jag inte lyckas lägga tassarna på något smaskigt, det är mer ett litet hinder i vägen som jag på något sätt måste klura ut hur det ska forceras. Så i ett obevakat ögonblick, och det var verkligen bara ett ögonblick, när matte var tvungen att passera buffén med mig i koppel strax bakom så lyckades jag sätta tänderna i hela salamin. Matte var inte helt lycklig. Faktum är att hon var riktigt arg. Själv var jag ganska nöjd en kort sekund tills matte snodde salamin ifrån mig. Husse var inte heller helt nöjd, för matte skickade iväg honom att köpa ny salami åt morfar.

Men det var ju egentligen inte det jag skulle skriva om, utan om Alice. Hittills har det ju alltid varit jag som stått för flaggandet vid alla högtider medan Spejja suttit bredvid och bara sett söt ut medan jag fått jobba. Nu ville Alice också lära sig flagga. Hon är bra Alice, lite mer som mig än Spejja, inte så noga med att se bra ut på bild och absolut inte så noga med vad hon kan tänka sig att äta. Så nu har jag lärt henne att flagga så vi kan hjälpas åt med arbetet.

Jag kan fortfarande vinna över Spejja

Spejja och jag har en liten tävling om vem som först ska bli champion. Spejja tänker bli utställnings-champion. Själv tycker jag utställning är en fånig sport, jag tänker bli lydnadschampion. Ja, det tänker väl i och för sig Spejja också bli, fast lite senare. Nu går det ju inte så fort för mig, men vem har sagt att man ska ha bråttom? Jag hann ju starta elitklassen två gånger i höstas innan regelrevideringen, och ingen av gångerna med något 1:a-pris. Så nu jobbar jag stenhårt på att lära in de nya momenten. Spejja däremot har två utställnings-cert. Måste erkänna att jag varit lite orolig att hon skulle kamma hem det sista nu. Spejja har varit på två utställningar, först i Gimo och sen i Leksand. I Gimo visade vår kennelmamma Spejja, där var det nära ögat då Spejja fick reserv-certet. Lite butter var hon allt, men hon tinade upp lite när hon fick en alldeles ny, ljusblå rosett som hon inte hade tidigare.

Så igår hade matte och Spejja stora förhoppningar på utställningen i Leksand, men där blev det bara ett Very good.  Den domaren tyckte tydligen att hon inte hade tillräckligt djup bröstkorg. Matte funderar lite på hur det kan komma sig att varenda gång kennel-matte visar Spejja får hon Excellent och massa rosetter men när matte visar henne får hon alltid Very good. Och nu håller matte och Spejja på att lägga upp en ny plan för att ro hem det där sista certet.

Efter utställningen for de förbi Västannor, hälsade på mattes morbror och passade på att bada i tjärnen.

Spejja vid Västannorstjärnen:

Och Alice:

Innan utställningarna klippte kennelmatte Spejja medan matte passade på att fota hennes valpar. 

Matte har fotat oss också:

Lisa:

Klara och hennes mamma Oj-Oj på klubben. Oj-Oj har bott ett par veckor hos Klara. (Klara skrattar ofta på bild): 

Och idag passade matte på att fota Klara och Oj-Oj hemma också innan Oj-Oj ska åka tillbaka till sin matte:

Och, naturligtvis, Alice:

Alice med sin älskade pingvin:

En värdig arvtagare

Spejja har gått tränings-tävlings-kurs för Anne och Lotta i år. Jag har gått samma kurs tidigare och nu tyckte matte att det var Spejjas tur. Första gången var de i Haninge hundhall och Spejja gjorde en riktigt fin startklass. Och strax efter klarade hon ju också startklassen på tävling. Gång två var i ridhus och nu då blev det ju klart svårare, Spejja nosade runt en hel det och matte konstaterade att inte heller Spejja ska tävla i ridhus. (Matte provade ju med mig en gång och den tävlingen gick inte till historien som en av de där jag presterat bäst poängmässigt. Fast jag roade i alla fall både tävlingsledare och övriga funktionärer. Vill minnas att domarens kommentar efteråt var något i stil med ”glad, men för dagen ofokuserad”. Enligt matte gjorde jag både tjuvstarter och ärevarv.) Tredje kurstillfället var i hundsportcentrum, något av vår hemmaplan eftersom vi ofta tränar där på vintern. Spejja var lite gasig i magen så jag fick hoppa in i hennes ställe och jag gjorde ett helt godkänt program även vi avstod det där nya runda-konen-apportering-hopp-momentet. Både Anne och Lotta blev glatt överraskade över hur fokuserad jag kan vara när matte har ”tummen i ögat” på mig. Så idag var sista kurstillfället. Spejja har ju varit lite sprallig sista veckorna och matte var beredd på en och annan tjuvstart. Kursen var utomhus, vädret var toppen och man var på en jättestor fin äng. Matte tyckte nog att Spejja verkade lite avslagen innan de gick in på planen, men se där hade matte fel. Tvärt om hittade hon massor med roliga högar med gammalt gräsklipp som hon kunde leka med, hon skuttade runt och gjorde lekinviter och tog massor med ärevarv. Hon hade faktiskt ingen alls lust att bli infångad. Men hon fick bra med motion, faktum är att hon var den som fick springa allra mest på hela kursen. Inte utan att jag är lite stolt, Spejja är helt klart en värdig arvtagare till mig!

Sedan Alice kom har Spejja gått upp ett kilo i vikt, från 9 till 10 kg. Och det är bara muskler för att de leker, springer och brottas hela tiden. Matte säger att Spejja ser ut som en gorilla nu för tiden.

Spejjas tävlingsdebut, klippkurs mm

Nu har matte vågat tävla med Spejja också. Spejjas debut gick strålande, mycket bättre än min faktiskt. (Men till mitt försvar vill jag bara påpeka att det ösregnade på min första tävling. Inte för att det gick så mycket bättre på min andra, eller tredje heller för den delen. Men det är en annan historia.) Spejja och matte lyckades i alla fall få ett uppflyttningsresultat i startklass på Bro-Håbo med fina 175 poäng. Lite svamligt, men helt okej som debut var mattes kommentar. Spejja var lite besviken efteråt. Hon samlar ju på rosetter och hade särskilt valt ut Bro-Håbo för att de har så vansinnigt fina rosetter där. Men nu hade det blivit något knas så det fanns inga rosetter. Spejja tinade i alla fall upp lite när hon fick höra att hon skulle få rosetten hemskickad med posten. Själv var jag, som vanligt lite upprörd när matte stack iväg en lördag morgon med bara Spejja. Lördagar ska vi ju träna på klubben. Men jag förlät dem ganska snabbt så fort de kom hem eftersom de hade med sig ett paket godis till mig. På Bro-Håbo använde de nämligen hundgodis till lottning av startordningen. Så det blev en ganska bra dag, matte var nöjd över resultatet, Spejja över sin rosett och jag fick godis.

Spejja med sin efterlängtade rosett:Spejjas protokoll. (Matte säger att kommentarerna stämmer väldigt bra med hur hon upplevde tävlingen.)

Efter tävlingen kom ju matte på att jag behöver en tävlingsbok tills nästa gång jag ska tävla. Men nu har matte och Spejja visst fått storhetsvansinne, för matte beställde en till Spejja också. Personligen tycker jag det var lite för tidigt, det är ju ändå jag som är stjärnan i flocken. Och så köpte matte en bok till sig också. ”Lyckas på tävling”. Lite konstigt val kan jag tycka. Matte skulle behöva en bok som heter ”Misslyckas på tävling” eller kanske ”Lär dig misslyckas i största allmänhet” för är det något hon skulle behöva träna på så är det att misslyckas, för det är definitivt inte hennes bästa gren.

Spejja och jag med våra nya tävlingsböcker:

Så igår for Spejja och matte iväg på klippkurs. Jag tycker det börjar gå lite till överdrift med Spejja. Världens bästa träningsväder, första riktiga vårdagen, sol. Och matte struntar i träningen för att lära sig klippa Spejja! Att lära sig klippa mig så jag blir snygg har det då aldrig varit tal om. Inte för att jag är det minsta intresserad heller. Nåja, måste väl erkänna att Spejja blev hyfsat snygg i alla fall, lite förbättringspotential finns det, men hon såg i alla fall ut som en pumi när hon kom tillbaka.

Spejja innan klippning:Och efter:

Mattes nya fotoprojekt är att försöka fota oss mot svart bakgrund, inte helt lätt. Tur att man är en tålmodig modell.

Jag:Spejja:Spejja drömmer om fåren.